Skriklådan

Jag fick tips från min kusin att göra en skriklåda. Maken gjorde en idag. Den behövs här. I morse skrek lillasyster i en timme i sträck. Vi andra höll på att bli tokiga.

Ibland säger en bild mer än tusen ord:

Lillasyster var helt klart nyfiken på den. Men när hon blev arg så använde hon den för att gå lös på inredningen med. Och sätta på mitt huvud, för att fjanta.

Men när M skrek, så gick hon med skriklådan till honom. Kanske polletten trillar ner snart ändå hos henne.... ;)

Barnens reaktioner på morfars död

Igår när jag la mig, så hade jag lite ångest inför att berätta för barnen om deras morfars död. Vad skulle jag säga? Men när jag vaknade i morse, så kom det naturligt.

Lillasyster hade förstås fått en förvarning tidigare på fredagskvällen, efter att sköterskan hade ringt och hon såg mig ledsen. Hon kramade om mig då, och sa sen: "Mammi, titta ut på himlen. Den ä orange och blå." Lilla hjärtat ville pigga upp mig med en vacker solnedgång.

Jag började med att berätta för lillasyster att det blivit som jag sagt tidigare. Vi pratade om det. Hon tittade på mig med stora ögon och hade några frågor, och vi pratade lite om när jag var en liten flicka. Därefter gick vi ner och berättade för M. Han blev lite ledsen, men tog det rätt bra. Han vet ju om sin morfars missbruk sedan länge. Vi har hela tiden varit ärliga med detta, för M hör och minns mer än vad man tror. Jag har ju varit väldigt ledsen i perioder och M har ju undrat varför morfar inte varit här under långa perioder.

Nu fick även lillasyster veta att det finns något som heter sprit, som morfar drack för mycket av och som gjorde honom gammal lite fortare än annars. Jag sa så till barnen, för att deras farmor, farfar och mormor också ska dö nu. Jag visade korten på pappa från förr-förra inlägget, för M och lillasyster och förklarade att så hade morfar sett ut när jag var lite och jag bodde hos honom. Då undrade M och lillasyster hur det såg ut när han drack sprit och varför jag inte tagit kort på det. Det fick mig att dra på munnen lite. (Visst får man skratta åt roliga barnkommentarer? Annars orkar jag inte....) Lillasyster undrade hur mycket sprit han hade druckit. "Visa med ajmana" uppmande hon. Och jag sträckte ut mina armar och visade jättemycket. "Oooooj!" svarade hon.

Därefter gick jag upp till lillebror och väckte honom. Jag berättade även för honom, och även han hade några följdfrågor, men verkade inte så ledsen just då. Vi gick ner och jag pratade med barnen om himmelen och änglar. Berättade om olika saker som vuxna tror händer efter döden. Allt för att ge dem olika strategier på hur de kan tänka och känna. Jag frågade om någon trodde att morfar hade blivit en ängel. Nej, det var det ingen som trodde. Lillasyster trodde dock att han hade blivit en fågel och lillebror trodde att han hade blivit ett genomskinligt spöke. M visste inte. Det där med fågeln tror jag kommer från filmen "Loranga, Masarin och Dartangjang". Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt det också. Pappa hade skrattat gott, om han hade hört det.

Jag förklarade att det är helt okej att vara arg, ledsen eller glad. Vilket man vill. Lillebror och lillasyster var mest arga på spriten. M var mest tyst faktiskt. Jag förklarade att jag kommer vara ledsen till och från, men att det inte är farligt. Att det går över och att gråten hjälper mig att må bättre.

Barnen kom igång med att leka och jag gjorde lite frukost. Maken kom upp. Det hade varit en rätt fin morgon ändå. En lugn fin stund med barnen. Efter frukosten läste vi Herr Muffin. Vi läste även "När farfar blev ett spöke", eftersom vi råkade ha den hemma och den passade så bra. Lillebror och lillasyster tyckte till och med att den var spännande och kul.

En stund efter bokläsningen så drog barnen igång värsta busleken ute i trädgården. Jag vet faktiskt inte vad de höll på med eftersom jag lagade lunchen, men jag fattade att ingen av dem löd maken, eftersom han var mäkta irriterad. Maken kom in och sa: "Nu åker jag och handlar lite. Du får ta hand om dem." Vi åt lunch jag och barnen, och därefter fortsatte lillebror och lillasyster busleken. De gjorde gegga i sandlådan. Lillebror tog en spade med gegga och slängde på trädäcket, smetade ut och började hoppa i den. "Plaska, plaska" sa han så hoppade båda glatt i det. Jag stannade upp och såg hur lyckliga de såg ut. Den där sandlådan fixade pappa åt oss för några år sen. Han snickrade den utifrån sin egen ritning. Jag såg framför mig hur pappa skulle ha skrattat åt buset, så jag lät dem hållas. Efter ett tag, så sa jag åt dem att nu fick vi städa innan maken kom hem och såg det. Vi hjälptes åt att borsta och skölja bort sanden.

Efter lunchen, så följde jag med lillasyster på barnkalas. Jag kände att jag behövde något annat att tänka på. Och pappa hade inte velat att lillasyster skulle missa kalaset. Det var rätt skönt med ett avbrott faktiskt. Och lillasyster hade jättekul.

När vi kom hem igen var maken i väldigt risigt skick. Han var vit om läpparna för att han hade så ont. Han fick gå och lägga sig på spikmattan, medan jag lagade middag. Lillasyster ropade på mig att jag skulle komma. Hon sa åt mig att hon hade sett något runt på himlen som flög iväg. "Kanske vaj de mofa?" Jag sa att det mycket väl kunde ha varit det. Att han kanske ville flyga hit och säga hejdå till henne. Hon nickade förnöjt och sa att det runda kanske hade varit en fågel ("morfarfågeln").

Efter maten så frågade jag lillebror hur han kände inför att morfar hade dött. Jag påminde honom om hur det hade varit när morfar var här sist. Att han hade visat morfar iPadspelen, att morfar hade läst saga och att morfar hade haft med sig julklappar. "Men jag vill att han ska hälsa på igen." sa lillebror och såg helt ledsen ut. Det var bara att hålla med. Jag höll om honom, så var vi ledsna tillsammans en kort stund, innan lillebror virvlade vidare till nästa aktivitet.

Jag frågade M hur han kände, men han svarade bara: "Inte så mycket." Jag tror att det är för att han har svårt att förstå och sätta ord på sina känslor. Jag förklarade att jag känner det, som han hade känt det om jag eller maken hade dött. Då förstod han mina känslor i alla fall.

En av de sista sakerna som hände på kvällen, var att lillebror tittade in i spelskåpet. Han frågade mig om jag ville spela Bamsespelet med honom. Jag sa nej, eftersom jag var ledsen, men han stod på sig. Då kom jag på att det var det enda spelet i skåpet som vi fått av deras morfar. Jag undrar om han minns att jag sagt det: "Det här spelet har vi fått av morfar." Eller om det var en slump. Vi hann aldrig spela, men spelplanen får ligga kvar på golvet under natten, så spelar vi imorgon.

Lillasyster sprang runt naken och klagade på att hon frös. "Men ta på dig kläder då!" sa maken och jag i kör. Men hon vägrade med motiveringen: "Mammi, du ska väjma mej. Undej täcket." Underbara lilla unge. Hon fick som hon ville. Jag nattade henne under det varma täcket. Precis vad jag behövde idag. ♥

PS. Jag svarar på era kommentarer, när jag samlat ihop mig lite.

Ett av mitt livs jobbigaste val

Jag har haft enorm ångest för att jag inte åkte till min pappa på hans dödsbädd.

En sjuksköterska ringde mig klockan 19.21 igår och sa som det var. Jag var 3 timmar från pappa, minst. Pappa dog klockan 22.21. Även om jag hade kastat mig i bilen, så hade jag inte hunnit fram i tid. Som väl var hann brorsan dit.

Visst hade jag kunnat åka tidigare i veckan. Men läget var så osäkert. Först låg han medvetslös. Sen vaknade han till och verkade klara det. Blev sämre igen och då gick det fort.

Om det inte hade varit så att familjesituationen här hemma är extremt ansträngd just nu, så hade jag åkt till honom. Maken har väldigt ont i kroppen fortfarande. Han + barnvakter hade inte blivit bra för barnen. Maken behöver gå undan ofta och vila, vilket hade lämnat barnvakterna ensamma med en alltför svår uppgift.

Jag behövs här, för att strukturera upp tillvaron. Laga specialkosten, läsa barnens små signaler, peta in rätt mat vid rätt tillfälle, förhindra utbrott, förhindra slagsmål, göra "brandkårsutryckningar" när någon håller på att ramla ner från något, tolka mellan barnen osv.

Pappa var här för 2 månader sen. Han visste vilken ansträngd tillvaro vi har. Han frågade ofta hur maken mådde och hur jag hade det. Pappa brukade alltid säga att meningen med livet var att ta god hand om sina barn. Tyvärr så lyckades han själv inte fullt ut i praktiken, men i teorin så kände han så. Så jag visste att pappa ville att jag skulle ta hand om hans barnbarn i första hand. Det var hans vilja att jag skulle stanna här. Men jag är ändå så ledsen för det. Jag hade velat sitta där och hålla hans hand, givetvis. Men med facit i hand så valde jag rätt, för maken har mått rätt skruttigt idag faktiskt. Det har varit en slitsam dag.

Farväl älskade pappa!

Igår kväll förlorade jag min pappa. Han kom in till hjärtintensiven i tisdags. Låg i respirator ett tag. Vaknade till i torsdags. Pratade med sina systrar som åkt dit, i 6 timmar. Blev sämre igen. Hjärtsvikt, njursvikt, arytmi och ett delirium. Sen gick det inte längre.

Jag är så enormt ledsen just nu. Har skrivit om honom tidigare. Min pappa har förmodligen självmedicinerat med sprit, tabletter och tobak hela sitt vuxenliv mot sin ångest och inre stress till följd av hans NPF-symptom. Han trillade dit på allvar när han hade ett alltför krävande jobb, som gjorde att han inte hade tid att gå ner i varv på kvällen. Det sa han själv sist vi sågs. Han jobbade till klockan ett på natten och då hade han svårt att somna. Så han tog till alkohol.

Spriten, tabletterna och tobaken tog tveklöst hans liv. Hans kropp orkade inte längre. Han åldrades i dubbel takt. I hans lägenhet fanns massor av tomflaskor. Just nu tror jag snarare att det var förmågan att bli nykter som saknades, inte viljan. För han ville leva och se sina barnbarn växa upp. Det sa han alltid. Men spritjävulen hade bara ett för starkt grepp om honom.

Den som vill, kan läsa vad jag skrivit tidigare här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/morfar-pa-besok.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/vikten-av-att-gora-schema.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/min-pappa-och-tydlighet.html

http://aspergermamma.blogspot.se/2011/03/min-pappa-har-asperger.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2011/11/har-min-pappa-aven-adhd.html

Jag är så oerhört glad och tacksam att M fick mig att förstå vem min far var. Att jag även kunde berätta det för honom. Och att jag insåg att det var jag som fick ändra mitt beteende, eftersom han kunde inte ändra på sig. Eller skärpa sig. Att han försökt med detta hela sitt liv, och kommit så långt han kunde. Och faktiskt kommit ganska långt genom att själv hitta strategier som funkade för honom. (Listor, schema, struktur.) Jag berömde honom flera gånger för det. Men det gör så ont att tänka på att han under hela sitt liv fått alldeles för lite förståelse av de flesta människor, inklusive mig. Jag tror verkligen att pappa hade varit hjälpt av en tidig diagnos. Diagnoser finns inte för att stämpla människor. De finns för att hjälpa och skapa förståelse för människor.

Vila i frid älskade pappa! Jag är så enormt ledsen just nu. Jag kommer fortsätta kämpa för förståelse för alla med Aspergers och ADHD. Och alla mina fina minnen av dig och din underbara aspiga personlighet, hjälper mig med det.

Mentalisering är svårt när lillebror är ledsen

Idag när vi kom fram till dagis var lillebror väldigt missnöjd. Vi hade glömt duplo-kanonen hemma. Den har han haft med sig varje dag i en veckas tid. Det är en liten skjutmojäng, som skjuter iväg en trubbig pil väldigt, väldigt löst. Helt ofarlig att ha med på dagis, faktiskt. Förutom att den kan komma bort.....

Jag försökte med att vi kunde ta med den imorgon istället. Men det gick inte alls. Han t o m sprang efter mig och grät efter den, så jag lovade att leta noga hemma och cykla upp med den OM jag hittade den. Det där om:et fattade han inte, fastän jag hade förklarat att jag inte hann. Att de skulle bli arga på jobbet om jag stannade hemma och letade igenom hela huset, istället för att åka dit. Dagispersonalen lovade att leta på dagis. Tyvärr var det ingen som hittade den. Men han hade varit glad hela dagen ändå.

När jag kom och hämtade såg han helt ledsen ut och sa:

"Du ä dum. Du skulle ha hämtat kanonen."

Han trodde alltså att jag hade struntat i honom med flit. Så jag sa:

"Jag blev också ledsen för att jag inte hittade den. Jag letade i alla rum, men jag kunde inte hitta den, så jag fick åka till jobbet. Det var jättetråkigt."

Lillebror: "Ja ä arg."

Jag: "Men var inte arg på mig. Var arg på stöket där hemma istället. Ska vi gå hem och hjälpas åt att städa ordentligt, så städar vi säkert fram den?"

Lillebror: "Mmmmmm."

Jag vet att det i det läget är rätt lönlöst med för mycket förklaringar av mitt perspektiv. Det enda som gäller är att lyssna på honom, och bekräfta hans känslor. För när han är ledsen, är det svårare för honom att mentalisera än annars.

Och visst hittade han den i en låda, när han kom hem.

Fraktaler i vardagen

Just nu är jag inne i en period när allt i mitt liv känns fraktalt. Vet ni vad fraktaler är? Om inte, titta på blomkålshuvudet nedan. Fraktaler är ett matematiskt begrepp. Ju längre in man tittar, ju fler detaljer ser man. Mönstret upprepar sig. Vi äter alltså saker som är fraktala ibland. Fraktaler finns överallt i naturen, se detta fantastiska klipp. Vi är så vana vid dem, att vi knappt tänker på det. Den som är mer matematiskt intresserad kan titta här på Mandelbrotmängden.

Förstår ni vad jag menar när jag skriver att min att-göra-lista känns helt fraktal. För varje sak jag behöver göra, så finns det fler saker att göra, som i sin tur ger fler saker att göra. T ex:

* Alla papper som ska sättas in i pärmar. Och flera av dessa papper innehåller nya uppgifter: Titta över försäkringarna, se över bolånet och eventuellt byta bank, deklarera, sortera barnens teckningar, foton, osv osv.

* Rensa tidningarna i köket. Flera av dem innehåller recept jag vill testa, och tips om hemsidor jag vill titta på. För att inte tala om alla inredningstips, som vi inte har en suck att hinna eller orka....

* Städa varje vrå här hemma. I varje skåp så finns det saker som ska lagas, hitta ny platser, leder till andra uppgifter (sy och sätta upp gardiner, när jag hittar tyget och gardinstängerna). Torka rent alla ytor, som blir skitiga nästan direkt igen. Röja vinden osv.

* Alla intressanta bloggar jag vill läsa från början till slut. Och jag vill gärna kolla upp länkarna i bloggarna också.

* Alla böcker i bokhyllan som jag bara måste läsa. Böcker om NPF, barn i allmänhet eller kost. Böcker som förmodligen innehåller många tips att testa. Många websidor att leta upp.

* Sortera allt datorn (ni har inte sett mitt skrivbord...) och säkerhetskopiera. Vem vet hur lång tid detta kommer ta?

* Rensa ut all gammal och ny mejl.

* Sätta etiketter på alla inlägg i den här bloggen, vilket kommer leda till att jag får se över de inlägg som redan har etiketter. (Var ska man sätta gränsen, för vad som är "pedagogik" t ex.)

* Alla kompisar vi vill träffa, och inte hunnit träffa på sistone. (I och för sig ett kärt bekymmer.) Och lekkompisar till barnen. Därefter lek fler gånger.

* Sortera barnens leksaker, som t ex lego efter färg. Efter form och funktion? Så barnen hittar och faktiskt leker med dem.

* Trädgården. Rensa ogräs. Läsa på om allt jag vill odla.

Många saker är förstås kärt bekymmer och mina intressen. Men totalt sätt så blir det ändå fraktalt. Det blir problem eftersom tiden inte är fraktal.....

Så här ser min att-göra-lista ut, lite grovt (kan ju inte skriva ner allt- ja ni fattar nog):

Har man ADHD, har man svårt med korttidsminnet, dvs att hålla många saker i huvudet åt gången. Då blir det jobbigare att förflytta sig mellan en fraktal att-göra-listas olika delar. Och det borde vara svårare att hålla en överblick i huvudet, och även att prioritera. Man kanske glömmer hela delar av den, t ex att städa?
  

Mitt problem är att jag hattar runt för mycket. Jag borde ta ett område i taget, inte lite här och lite där beroende på vad jag har framför näsan. Men så blir det med tre små barn. Man får fixa allt man har en chans att fixa. Jag känner ändå att jag åtminstone har fraktalen hyfsat klart för mig i mitt huvud. Jag är ju neurotypisk. Det är på gott och ont. Det är bra att minnas saker, men det är också belastande att inte kunna glömma en detaljerad att-göra-lista. Det stressar. Det vore skönt att kunna pausa eller stänga av olika delar av listan vid olika tillfällen. För att det behövs. Man måste inte alltid hålla på i trädgården. Den överlever ändå, på något sätt. Gamla betalda räkningar kan man lägga på hög, när livet är jobbigt. Osv. Fraktalen måste man hantera oavsett vem man är, så den inte tar överhanden över en själv. Antingen för att man minns för mycket, eller för att man glömmer viktiga saker. Tror jag. Eller det finns folk som klarar att ha den lite sådär "lagom"? Som minns när de behöver och glömmer däremellan?

Förresten, är inte hjärnan fraktal?! Det borde den vara, om man tänker lite. Vissa andra organ i kroppen har fraktala strukturer (det såg ni i filmen om naturen): blodomloppet, lungorna. Nervceller fanns ju även med. Hur är det med tarmarnas insida och levern t ex?

Om nu hjärnan är fraktal: Vad gör det för skillnader i dessa fraktaler om man har autism/ADHD, jämfört om man inte har det? Har fraktalen byggt sig annorlunda, för det är ju onekligen så att många av dem har häpnadsväckande förmågor? Är det det som det innebär att vara "annorlunda kopplad"? Och kan man påverka hur hjärnans fraktaler utvecklas? Hjärnan är ju plastisk, dvs föränderlig sägs det. Det finns många teorier om att rytmik och rörelser skapar nya banor i hjärnan. Och om man skapar nya banor i hjärnan, hur påverkar det ens minne? Och kan ämnen som tar sig in i hjärna och gör skada, som gluten, kasein, glutamat och aspartam, påverka hur fraktalerna utvecklas? Förstöra och/eller göra att de utvecklas annorlunda? Låter det långsökt? Detta är bara mina funderingar, så ni får ta dem för vad de är....

Den effektiva krock-minen

Lillebror gungade precis nyss i trädgården. Han är rätt duktig på att ta fart själv, men vill ofta ha hjälp med att få ännu högre fart. Så jag stod bredvid och gav honom extra fart. Vid ett tillfälle så hände något, han kasade ner på gungan och såg livrädd ut. Jag stoppade genast honom och gungan.

"Ja tjodde jag skulle jamla av." sa han.

Vi pratar mycket om miner just nu. Tack vare TalkAbility-kursen, så har jag lyckats få honom att tycka att det är kul att leta efter miner och kroppsspråk. Lillebror säger ofta: "Han gjorde så." och så härmar han det han såg. Jag tog tillfället i akt att berätta att jag hade sett hans min. Att den var väldigt mycket snabbare än om han skulle ha förklarat att han höll på att ramla av med ord. Det är viktigt med snabba saker för lillebror just nu. Han stannade upp och tänkte.  Han fortsatte gunga och gungade lite snett med flit. Han såg förfärad ut igen och jag rätade upp gungan, så han gungade rakt.

"Ja tjodde jag skulle kjocka." sa han med ett finurligt flin. (krocka)

Jag förklarade att jag hade sett även denna snabba min, och därför hade rätat upp honom direkt.

Så gungade han snett igen, och samma handlingsmönster upprepade sig gång på gång. Vi liksom övade in krock-minen. Och jag gjorde den också, för att visa honom hur den ser ut.

När han tröttnade på denna min la han till "häng med axlarna". Det var hans "jag-vill-hoppa-av-gungan-min" förklarade han för mig, och gjorde om den. Jag lovade att jag även skulle titta på hans axlar i fortsättningen, när han gungar. Så sprang han nöjd iväg till någon annan lek.

När någon skäller går budskapet inte fram

Lillebror och lillasyster lekte en lång stund idag på morgonen. De blev upprörda på varandra till och från, men löste konflikterna utan våld. Så helt plötsligt råkade lillebror putta ner lillasysters klosstorn av misstag. Då var gränsen nådd. Hon slog honom i ryggen flera gånger. Jag tog undan henne och lillebror verkade lugn. Tre sekunder gick. Därefter dök lillebror på henne, snabbt som en huggorm. Jag hann inte reagera. Han ryckte henne sitt hårdaste i ena tofsen. Hon grät så tårarna sprutade.

Maken som stod en bit bort blev enormt arg på lillebror eftersom han tyckte att han hade tagit till övervåld. Maken rusade fram och lyfte undan lillebror. Maken höjde rösten och förklarade för lillebror att han som är större och starkare än lillasyster inte behöver slåss tillbaka. Men budskapet gick inte alls fram. Maken var för aggressiv. Lillebror skrek: "Du ä dum!"

Jag gick fram till maken och ansträngde mig för att hålla mig lugn. Jag sa åt maken att lugna sig. Att budskapet inte går fram hos lillebror så länge man är arg. Lillebror ser nämligen bara "hur:et" (pappa är arg) och kan inte ta in budskapet dvs "vad:et" som man försöker få fram (=du får inte slå lillasyster, även om hon slår dig först).

Maken uppfattade mig förstås inte som lugn. Mitt budskapet gick inte fram hos honom, i sin tur. Han fortsatte att vara arg och försöka nå fram till lillebror. Jag tog ett djupt andetag och sa samma sak igen. "Du bara hackar på mig nu." svarade maken. Det blev rätt komiskt, för det var uppenbart att maken bara hörde "hur:et" (hon skäller på mig), inte "vad:et" (lugna dig, så kan lillebror ta emot ditt budskap). Sån är maken nästan alltid. Han klarar inte att höra mitt budskap om han känner sig verbalt attackerad. Jag tog sats och provade att omforumlera mig:

"Det är just det här jag försöker säga. Just nu hör du inte mitt budskap, för att du uppfattar mig som arg. Det är så här lillebror känner just nu."

Maken blängde surt på mig och sa:
"Jag är lillebror." (De är väldigt lika.)

Han tyckte m a o inte att jag skulle tala om för honom, hur lillebror är. Maken fokuserade på att han vet att lillebror kan hålla tillbaka ilskan. Att han inte behöver slå lillasyster i det läget. Mitt budskap hade alltså fortfarande inte gått fram. Jag samlade mig, och förenklade budskapet, så att maken skulle kunna ta emot det:

"Det är ju det jag säger. Ni funkar likadant. Men mot lillebror just nu är du mig. BLI INTE MIG MED LILLEBROR!"

Den där sista meningen gick fram. Maken tänkte efter och lugnade sig. Jag var tyst och lät det sjunka in hos honom. När några minuter hade gått, sa jag till maken:

"Och den bästa stunden att förklara, är inte precis när ni är upprörda. Det är efter en stund, när ni lugnat ner er."

Maken höll med och inflikade:

"Eller när vi är nyvakna och hungriga som jag är nu."

Jag lät maken vara ifred. Tog barnen som hade lugnat ner sig för länge sen och ritbrädorna. De fick en saga om två ("helt andra") barn, som första gången valde att slåss när någon råkade vält ett torn. Då fick båda ont och blev ledsna. Andra gången så förklarade de för varandra vad som hade hänt, bad om ursäkt och hjälptes åt att bygga upp tornet igen. De var glada och fortsatte leka och ha kul. (Jag gör mycket så nu: Ritar en ritsaga för att förklara vad som gick snett. Sen ritar jag raskt en liknande saga där barnen gör rätt, för att ge lillebror och lillasyster verktyg för konflikthanteringen. Måste fixa appen Ritprat....)

När vi var klara med sagan, hade maken ätit färdigt.

"Hörde du nu hur jag gjorde?" undrade jag.

"Ja, det var jättebra" svarade maken.

Släckningsarbete pågår: Var god stör ej!

Jag lyssnade på det här inslaget och där berättar man (på engelska) att kolesterol blivit oskyldigt anklagat att skapa hjärtinfarkt. Kolesterolet är inte orsaken, utan det är där för att laga skadan. Inflammation är den riktiga boven. Att anklaga kolesterol för att skapa åderförkalkning, är lika dumt som att anklaga brandmännen för eldsvådorna, bara för att de oftast råkar vara där när det är en eldsvåda.

Jag kom på att det är precis så för oss NPF-föräldrar, när folk drar slutsatsen att barnen är stökiga enbart för att vi är kassa föräldrar som uppfostrar dem fel. Ni vet, när våra barn har ett sammanbrott (utbrott) på något offentligt ställe och vi bara försöker ta hand om dem och lugna ner dem. Att släcka deras känslomässiga brand. Ja visst, vi är där på "brottsplatsen" och har varit med barnen hela deras liv. Och vi gör en massa saker som känns konstiga för den som tittar på. Men vi släcker faktiskt bränder. Vi skapar dem inte.

Om jag skulle råka stanna vid en eldsvåda och titta på brandmännen, när de försöker släcka elden - inte får jag för mig att jag vet bättre än dem. Inte börjar jag genast leta fel i deras metoder. Jag har varit med på ett antal brandövningar genom åren, så lite erfarenhet har jag allt. Jag har släckt med olika släckare, vatten och brandfilt. Men jag skulle aldrig drömma om att kritisera brandmän under arbete. Självklart vet de bäst. Jag är bara en liten amatör. Varför är det så att vi NPF-föräldrar blir allmänt villebråd i motsvarande situation? Varför anser folk att de har rätt att blänga på oss och säga snäsiga kommentarer, mitt under vårt viktiga släckningsarbete?

Nu menar jag inte att vi NPF-föräldrar är motsvarigheten till brandsoldater och alla NT-föräldrar är amatörer. Jag menar att vi alla är motsvarande brandsoldater till våra egna barn, men med andras barn så är vi bara amatörer.

Visst är det så att NPF är ärftligt så att många föräldrar har egna svårigheter, som kan leda till högre stress när barnet har ett sammanbrott. Men det kan också innebära att föräldern har en extra god förståelse för barnet i det läget. Just för att föräldern funkar likadant. Hur som helst, så kan detta få folk att undra och dra felaktiga slutsatser om orsak och verkan.

Och när det gäller släckningsarbetet, så kan det faktiskt vara olika tekniker som behövs till olika typer av eldsvådor. Man häller inte vatten på olja, t ex. Och pulver förstör all datorutrustning i en byggnad. Det måste man vara medveten om, när man drar igång pulversläckaren. Släckningen är snabb och effektiv, men den ger också stor skada. Det tar lång tid att komma tillbaka till ursprungsläget efteråt, eftersom man måste städa bort allt pulver. Kanske är det smartare och fullt möjligt att välja en annan metod?

Tyvärr är det så att många misstolkar föräldrarnas släckningsmetoder, som orsaken till barnets beteenden. Om man mutar sig ur en svår situation. Eller vägrar att sätta hårt mot hårt och därmed eskalera ett utåtagerande barn. (Det vill man absolut inte, för då tappar man den lilla kontroll man eventuellt har över situationen.) Ja, då tycker folk att man får skylla sig själv. Och förtjänar att få höra det också.

Precis som det är väldigt korkat att kasta sten på brandmän som släcker en eldsvåda, är det lika korkat att kasta menande blickar och fälla nedsättande kommentarer till föräldrar som utför släckningsarbete.

Kris när båda föräldrarna mår dåligt

Jag lyssnar just nu på Svenny Kopp på YouTube. En mycket klok kvinna som kan mycket om autism och ADHD, speciellt angående flickor. Jag rekommenderar er alla att lyssna på henne, fastän det tar lite tid. Speciellt om ni har en flicka som har svårigheter av något slag. Vissa av sakerna som hon berättar stämmer även bra på män och pojkar, så det är väl värt att lyssna på detta för alla med NPF i familjen. Ja, eller egentligen för alla. Alla känner vi ju människor med NPF.

Svenny säger bland annat att skilsmässor är extra vanliga i familjer med NPF-barn. Hon säger att NPF-familjer lever under enormt stor press. Och att de föräldrar som själva har NPF, har det oerhört svårt att få ihop vardagen med barnen. Att det bara blir för mycket med allt de ska komma ihåg och sköta. Detta verkar ju fullt logisk att allt detta sätter stor press på förhållandet. Nu är maken och jag verkligen inte på väg att skiljas. Absolut inte. Men på något sätt kan jag förstå fenomenet, inbillar jag mig. Det är en enorm stress och press här hemma. Och även om maken är en mycket kompetent och omtänksam pappa, så är det uppenbart att han har svårigheter inom vissa områden, som t ex att komma ihåg viktiga detaljer och planera. Det sätter i sin tur lite extra press på mig, som då kanske inte alltid blir mitt trevligaste jag, om jag ska vara ärlig. Och när jag är lite kinkig ökar stressen för maken eftersom han ju verkligen inte vill göra fel, glömma saker och göra mig upprörd. Och så är den onda cirkeln igång. Naturligtvis blir även barnen mer stojiga när de märker att mamma och/eller pappa är ur balans. Affektsmitta kallas det. Som om man inte har nog med problem i en NPF-familj som vår.....

Igår var en oerhört tuff dag. Vi mådde båda dåligt. Maken har ju haft ont i bröstet ett tag, men jag har nästan alltid varit frisk. Nu på sistone har jag, som jag skrev i föregående inlägg, haft problem med bihålorna. Igår var jag så dålig, att jag fick gå undan och lägga mig. Maken hade inget annat val än att ta hand om allt själv, fastän han hade ont. Det är tufft att inte ha någon som känner barnen utan och innan och kan hoppa in med kort varsel i dessa situationer. Jag kan i och för sig ringa min snart höggravida syster, men det känns ju bara helt fel att utsätta henne för denna stress i nuläget.

När jag låg där och blundade och hade ont, så funderade jag på hur de (ni) ensamstående gör det i det läget. Om man inte har någon att ringa som hjälper till - vad händer då? NPF-barn klarar sig sällan själva någon längre stund. Och små barn har inte så mycket förståelse alla gånger. Det märkte jag. Trots att jag sagt att jag hade huvudvärk och hade förklarat vad det innebär, så fick jag på kort tid en gosedjurskatt dängd i huvudet, en iPad upptryckt i ansiktet med flimrande ljus och skrik i örat. Jag fick rusa undan till ett mörkt tyst rum. Jag var väldigt tacksam för att maken fanns där och kunde ta över.

Det var nog den ansträngda situationen som öppnade ögonen på maken. Normalt sett, så brukar han få gå undan och lägga sig när han mår dåligt. Nu fick han härda ut. Han sa: "Vi måste verkligen dra ner tempot på de här ADHD-barnen." Ofta så skriker de rätt ut när något går emot dem. Lillasyster var nog ovanligt skrikig igår. Lillebror var på bushumör, och M var på ovanvåningen och spelade datorspel. När M ville ha hjälp så bara skrek han rätt ut. Det är ju inte så att vi inte jobbar med detta.... Vi försöker lära barnen att vänta, att komma och fråga snällt, och ibland så gör de det. Men det går inte att fostra bort autism och ADHD, som bekant. Vid vissa tillfällen så skriker de rent ut. Det är svårt att komma ifrån. Det bara är så.

Det finns även fördelar med att vara sjuk. Man tvingas själv att dra ner på tempot. Något som jag behöver... När jag satt där i soffan, så hörde jag hur maken busade med lillasyster. Hon brukar normalt skrika då, och det är mest det jag brukar höra. Nu hörde jag hur kul hon hade och att hon faktiskt skriker av förtjusning. Jag var glad för att jag hörde hur go han är mot henne.

De här svårigheterna som maken har i vardagen, med att komma ihåg och planera, kan jag ju faktiskt sköta åt familjen. Det är en lätt sak för mig. Vänliga påminnelser gör ofta susen. Han vill oftast ha den hjälpen. Dessutom som gör han annat t ex sköter alla matinköp. När man mår fysiskt dåligt, så kommer NPF-svårigheterna i ett annat perspektiv. Vad är väl "lite NPF", jämfört med när man inte kan stå på benen? Vi tycker ju om varandra fortfarande. Och det är det viktigaste.

Huvudvärk som ger en tankeställare

Jag inte bloggat så mycket på sistone, på grund av huvudvärk till och från. Jag har problem med bihålorna på ena sidan ansiktet. Förmodligen inflammation. Just nu mår jag bra, men stundtals blir jag helt däckad.

Och på något sätt så har jag fått problem med synen. Inte för att jag tror att det är i ögonen problemet sitter. Jag tror att det kan vara någon svullnad som trycker på ögat och gör att det gör ont att titta med vänster öga. Det gör ont när jag rör ögat, och jag har blivit ljuskänslig. Solljuset gör ont. Och jag är även känslig för höga ljud och många intryck. Jag noterade också, att det stundtals gör så ont att det blivit jobbigt att prata. Jag har behövt samla kraft för att orka få fram orden.

Okej, nu är verkligen inte huvudvärk samma sak som NPF, och bör förmodligen inte jämföras. Men detta ger mig ändå tankeställare. För de som har autism/ADHD får ofta höra "Skärp dig!" och att de överdriver när de klagar på sinnesintrycken, eller inte svarar på tilltal. Vad vet vi andra om hur de upplever tillvaron? Om någon hade sagt så till mig när jag ligger där och känner mig helt utslagen, hade jag förmodligen antingen blivit tokarg, eller helt knäckt.

Efter mejlet till dagisföräldrarna

Ikväll tänkte jag berätta vad som hände på dagis, efter att vi hade informerat dagiskompisarnas föräldrar om lillebrors diagnos (=autism med hyperaktivitet). Maken och jag skrev ett mejl, som ni hittar här.

Flera av föräldrarna svarade att de tyckte det var bra med information, så de vet vad de ska säga till sina barn. Och hur de och barnen ska agera om en svår situation dyker upp. Men det är svårt att veta vad precis alla tycker. Eller ens veta om de orkat läsa. Det finns de som inte kommenterat brevet, och det känns lite trist. Något borde de ju säga, eller skriva ett kort mejl tillbaka, typ: "Tack för infon!". Men, men jag bryr mig inte så mycket. Att de inte svarat säger mer om dem, än om vår familj..... Och jag kommer berätta om innehållet på nästa föräldramöte, så föräldrarna inte kommer undan, hehe.... ;) Det vill pedagogerna gärna, dessutom. Här jobbar vi som ett team.... :)

En liten flicka i gruppen har undrat lite extra över lillebrors bitande. Hon har sagt åt honom att han inte får bitas vid flera tillfällen. Hon tyckte också att jag skulle säga till honom. (Vilket ju är total verkningslöst, eftersom det är en impulshandling, under affekt.) Och hon nämnde sin pappa. Det är klart att denna familj har undrat. Speciellt efter att flickan blivit biten. Jag minns hur jag själv tänkte, när ett barn i Ms dagisgrupp bets. Så jag förstod den här familjen ganska väl, trodde jag.

(Om någon vill läsa om lillebror och bitandet och hur svårt det varit, så finns det lite info i dessa gamla inlägg: specialpedagogens tips om bitbarn och om när jag var tvungen att slå loss honom :( och lite om hur vi haft det hemma.)

Vid två tillfällen sa denna flicka även:

”Åh nej, nu kommer `lillebror´!” (hans namn)

Första gången sa en dagisfröken till henne. Andra gången hann jag före. Jag spände ögonen i flickan, och sa:

”Det där vill jag aldrig höra igen. Så säger man inte.”

Det är klart att jag måste försvara mitt barn, så han vet att han inte gjort något fel. Flickan blev lite paff. Hon och jag har annars en bra relation. Men sen den gången hörde jag inget mer sånt. Deras dagisfröken tackade mig, eftersom hon sa att barnen lyssnar mer när det inte bara är fröknarna som säger till hela tiden. Bra!

Efter att vi skickat ut brevet, så ändrade sig denna lilla tös märkbart. Hon mötte lillebror i hallen med ett leende och sa ”Hej ´lillebror´” (hans namn) och kramade om honom hjärtligt. Hon fick även med sig två andra tjejer att göra så. Det pågick några mornar, och varje gång så fick tjejerna beröm av mig för att de var så snälla och trevliga. (=Positiv förstärkning.) Men ärligt så tyckte nog faktiskt lillebror att det var lite för mycket….. Han sa dock inget utan lät dem krama honom, vilket var bra för barnens relation i längden. (Han gillar annars kramar.)

När jag träffade flickans mamma, så fick jag förklaringen till denna förändring. Hon tackade för brevet och berättade att hon hade pratat med sin flicka. Hon hade och sagt åt sin dotter att lillebror också måste få vara med. Att de måste vara snälla mot honom. Så himla bra gjort. Helt fantastiskt bra. 

Jag har påpekat för alla föräldrar jag träffat, att de bara kan fråga oss eller pedagogerna om det är något de undrar över. Jag tror på öppenhet. Folks fantasier och egenkomponerade förklaringar, brukar oftast vara värre än sanningen.