Translate

fredag 30 november 2012

Varför jag inte gått in i väggen

Idag var jag på Trygghetsrådet. Anledningen är att jag är arbetslös och har rätt till det, via min före detta arbetsgivare. Meningen är att man ska få coachning och stöd i allt som innefattar sitt framtida yrkesliv. Tror jag. Och man kan vara ärlig. Det funkar inte precis som på arbetsförmedlingen, där de verkar utgå ifrån att man bara försöker fuska sig till a-kassa. Coachen ser till ens bästa, kort och gott. Och de har erfarenhet av rekrytering, och kan därmed ge bra råd.

Jag var ärlig. Berättade om familjesituationen. Om barnens speciella behov. Om kostomläggningen och maken bröstsmärtor, som vi fortfarande inte vet vad de beror på. Om coachen ska kunna ge mig rätt råd, måste jag vara ärlig och berätta hur vi har det. Jag ska inte upprepa allt vi pratade om här. Ni som följer bloggen vet redan det mesta. Men jag sammanfattade hur jag haft det så här:

"Jag vet inte varför jag inte gått in i väggen. Jag borde rent logiskt ha gjort det."

Då avbröt hon mig och sa att hon förstod precis varför. Jag blev rätt förvånad faktiskt. Ingen har sagt det till mig innan, men denna kvinna hade kanske rätt erfarenhet för att se det? Hon sa att det beror på att jag har ledaregenskaper och sätter tydliga ramar och gränser mot omgivningen. Tydligen så blir vissa lite vimsiga under press. De hattar hit och dit, och kollapsar sen. Jag har gjort tvärt om, fokuserat på det viktiga och gjort en slags "spelplan" (hon gjorde en fyrkant med händerna), som gäller för den här familjen. Jag har också varit tydlig mot omgivningen, inklusive maken, med detta. Vilka reglerna är, och att de får anpassa sig. Och hittat alternativ, som vi klarat. T ex att vi inte kunde åka ut till stranden alla varma sommardagar. Men att folk gärna fick komma hit och att deras barn kunde bada i vår lilla pool istället. Att vi inte åkte på stora släktkalas för långt bort och/eller i en för liten lokal. Att vi bara äter en viss typ av mat, och inte kompromissar eftersom vi då får hyperaktiva barn som resultat.

"Du har lett 'Företaget Familjen' under krisen." sa hon. Kunde jag göra annat, tänker jag? Maken har ju varit sjuk i perioder. Någon fick ju göra det, om vi inte skulle gå under.

Min coachs bästa tips är alltså:
* Våga leda, sätt ramar och regler för familjen.
* Var tydlig mot omgivningen med vilka ramar och regler som gäller. Förklara om det behövs istället för att ge dig. Försök att inte låta dig nedslås av okunniga kommentarer.
* Fokusera på det som är viktigt. Ta bort allt annat.
* Fokusera på vad ni KAN göra. Inte vad ni VILL göra.

Fast man kan säkert gå in i väggen ändå, trots att man göra allt detta. Ibland så blir det säkert bara så, att man inte kan styra över det. Så jag har nog haft en del tur också.

Mer om Torolf Lokföraren

http://www.lag-avtal.se/nyheter/diskriminering/article3593425.ece

torsdag 29 november 2012

Tomatismetoden, Mozarteffekten och AC/DC

För ett tag sedan började maken spela klassisk musik för M vid läggdags. Maken berättade att han tyckte sig se en förbättring hos M. Att M blev lugnare och att kommunikationen flöt på bättre. Jag tänkte att det nog var inbillning, men det är ju inget skadligt med klassisk musik, så jag sa inget. Klart de ska få ha sin stund med klassisk musik!

Sen så fick jag tips om Tomatismetoden (har inget med Tomater att göra ;o) ), och blev intresserad. Det saknas bevis för metodens effekt, och på hemsidan hänvisar de till klinisk erfarenhet. Metoden verkar ha sin grund i den så kallade Mozarteffekten som är väldigt omdiskuterad.

Och här kan ni läsa om att Mozarteffekten nog faktiskt inte finns:
http://www.svd.se/kultur/mannen-bakom-mozarteffekten-dod_7264973.svd
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=1514993

Man skulle kunna sammanfatta resultaten, med att musik kan ha positiv effekt på koncentrationsförmågan, åtminstone tillfälligt. Musiken kan hjälpa till att skärma av störande ljud. Och det behöver inte vara Mozart eller ens klassisk musik. Det går lika bra med Blur eller kanske till och med AC/DC som är Ms favoritband? Låt barnen ha musik i öronen under prov och vid enskilt arbete i skolan!

Jag vill påpeka att jag inte menar att Tomatismetoden är ekvivalent med att lyssna på musik. Om man tittar på metodsidan, så ser man att Tomatismetoden är betydligt mer komplicerad än så. Den innehåller även tal. Men att lyssna på Mozart ingår. Hm....

Jag är naturligt skeptisk mot allt som saknar bevisad effekt, och som kostar en rejäl slant. Men bara för att det är dyrt och obevisat, behöver det inte betyda att metoden inte fungerar. Jag tänker att Tomatismetoden kanske är synterapins motsvarighet för hörselsinnet? Och synterapi tror jag på. Eller så är Tomatismetoden bara ett dyrt sätt att lyssna på musik på, som annars finns gratis på YouTube. Om någon av er läsare har erfarenhet av Tomatismetoden - berätta gärna! Om någon blir nyfiken att testa - googla och läs på noga innan ni lägger en massa pengar på detta. Jag kommer inte att googla mer i nuläget, så jag planerar inte att skriva om detta igen.

Jag kommer inte heller lägga ut pengar på någon ljudträning, men vi kommer fortsätta spela klassisk musik för M och syskonen (när de vill lyssna). Och de får själva upptäcka ljud med elpianot. Det är ju inget skadligt. Det värsta som kan hända, är att de blir musikaliska.... Och kanske får ett specialintressen som M verkar ha fått. :)

Aspergers stoppar inte lokförare!

Läs själva!

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article15850236.ab

Transportstyrelsen har dock 3 veckor på sig att överklaga. Vi får hoppas att de inte gör det.

tisdag 27 november 2012

Varföj ska vi vaja ute?

Dagis har alltid planering på måndagar. Det innebär oftast att barnen leker fritt utomhus, för att det ska vara enklare för personalen att ha varandras barn och att gå iväg och planera. Om det inte är alltför dåligt väder förstås. Då stannar de inne.

Lillebror som inte tycker om vinterkläder, eftersom de är klumpiga och gör att han inte kan springa lika fort som utan, har inte direkt varit glad på måndagsmornarna. Han accepterar dock ytterkläderna efter ett tag, men nog bara för att dagisfröknarna är kompromisslösa med det. När jag visar mig, vill han ta av dem. Det är för att jag ibland låter honom springa hem utan ytterkläder. Vi bor i Skåne och dagis ligger max 5 minuter från vårt hem, inklusive lillebrors "genvägar" in i skogsdungar osv. Han hinner inte bli kall och man får som bekant välja sina strider.

I alla fall så regnade det morse. Det innebar galonisar utanpå overallen. Det var inte populärt. Det var ont om personal på grund av kräksjuka och något barn hade precis kräkts inomhus på dagis, så alla var tvungna att vara ute en stund på förmiddagen trots regnet.

"Varföj ska vi vaja ute?" suckade lillebror och la sig ner på asfalten. Hans dagisfröken förklarade alltihopa för honom. Att hon var tvungen att hjälpa de andra fröknarna också. "Men du kan få vara en av de första som går in." la hon till. Det accepterade han, blev glad och sprang iväg och lekte. Nu blev det uthärdligt.

Tänk så enkelt det var. Bara med några ord så ändrade han sig från att vara på väg mot ett utbrott till att vara glad. För att han blev lyssnad på och fick en kompromiss. För att hans fröken såg hans speciella behov i denna situation.

Fröknarna gör så allt oftare. Och struntar i rättvisetänket. De märker ju att de på så vis har en glad lillebror istället för en sur och resurskrävande.

Och vad är mest rättvist? Att tvinga på ett barn ytterkläder som inte känns bra, och tvinga det vara ute lika länge som alla andra? Eller att barnen är ungefär lika glada och nöjda?

måndag 26 november 2012

Christopher Gillberg om ESSENCE

Jag rekommenderar er att lyssna på professor Christopher Gillbergs tal om ESSENCE från 31 oktober i år.

Jag hoppas verkligen att samtliga berörda yrkesverksamma lyssnar och tar det här till sig. Alltså att man måste se helhetsbilden för människor med neuropsykiatriska svårigheter. Att de måste organisera om sig, sitta tillsammans och släppa in logopedin i sin verksamhet.

Andra saker som professor Gillberg nämner är bland annat:
  • Barnens svårigheter går inte över. Man ska inte "vänta och se".
  • För de som har neuropsykiatriska svårigheter är det viktigt att få hjälp tidigt. Och att omgivningen får rätt kunskap om hur man fungerar och att omgivningen anpassar sig. "Alla behöver bli sedda och förstådda för vilka de är."
  • Många vuxna som har fått diagnoserna ångest och depression har egentligen andra neuropsykiatriska problem främst ADHD och har haft det hela livet.
  • Omega-3 har positiv effekt.
  • Intensiv beteendeterapi är inte så effektiv som man tidigare trott.
  • Arbetsminnesträning har positiv effekt, jag citerar Gillberg:
"Man vet till exempel att det hjälper med arbetsminnesträning. Att träna upp sitt arbetsminne dvs att kunna fokusera, komma ihåg, och hålla flera saker i huvudet på en gång, verkligen koncentrera sig på det man gör. Att träna upp sig på det till exempel på datorn, det hjälper. Det är utan tvekan på det sättet."

Det låter för mig som att sönernas datorspel verkligen fyller en funktion! :)
  • Kampsport förbättrar dramatiskt exekutiva funktioner. (Detta tycker jag är intressant, speciellt som jag läser en bok om rörelseträning. Det kommer ett blogginlägg om det senare.)
  • Man vet att färgämnen ger negativa resultat. Gillberg påpekar att detta konstigt nog inte haft något genomslag.
  • Kroppseget vitamin D är mycket viktigt. Det är viktigt att vara utomhus.
Detta var ingen sammanfattning, bara ett axplock. Se själva! Ja, eller lyssna. Det går utmärkt att bara lyssna medan man gör något annat samtidigt.

fredag 23 november 2012

Bra tankar om skolan av Jesper Juul

För många år sedan läste jag nästan alla böcker som Jesper Juul skrivit. Det var innan jag visste något om NPF, men jag tycker fortfarande att han har många bra tankar. Som till exempel i artikeln nedan.

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/11/20/jesper-juul-respekt-relationer-vikten-olydnad

torsdag 22 november 2012

Ett enkelt tankeknep som gör mirakel

Detta känns egentligen så fånigt självklart, att jag nästan inte vill skriva ett inlägg om det. Jag gör det ändå eftersom det hjälpt oss så oerhört mycket.

Vi har börjat behandla lillebror utifrån hur maken fungerar. De två är så himla lika på så många sätt. Ibland är det nästan lite komiskt. Och sött.

Jag läste en gång boken Problemlösning enligt Puh. Där rekommenderas man att lösa problem genom att göra det mindre, större, bak-och-fram, tvärt-emot osv, för att lösa dem. Det är för att man ska bli mera kreativ och tänka "utanför lådan". Gör man det som lillebror upplever som problem större (som för en vuxen), så blir det väldigt likt hur maken fungerar.

Tyvärr så tänker man inte alltid klart som förälder. Man får för sig att barnen bara ska lyda för det är så. Barn ska lyda sina föräldrar. En oskriven naturlag. Men det har inte barnen förstått. De bara är som de är. Och lillebror fungerar som maken. Och även med de små detaljerna. De är oerhört viktiga.

Detta tankeknep glömmer maken dock emellanåt. Han vet ju oftast egentligen bättre. Men när jag påminner "Vad hade du tyckt?", så inser vi båda direkt hur vi ska bemöta lillebror.

För att ni ska förstå vad jag menar tar jag några exempel:

  • Lillebror behöver oftast få göra saker i sin takt. Han behöver tid att vänja sig vid förändringar och flera förvarningar. Man kan inte bara säga: "Kom nu!" Typiskt för autism, jag vet.... Vi borde verkligen vetat bättre. Man måste även vänta ut honom lite grann, tills tidpunkten passar honom.  Det räcker inte med en tydlig start och ett visst antal minuter som man själv bestämt. Om man rycker honom ifrån situationer, även efter att gett honom 5-10 minuter, så får han ett utbrott. Om jag försöker tvinga iväg maken när det passar mig men inte honom, så blir det nästan alltid en konflikt oss emellan.
  • Lillebror måste få göra klart saker och ibland få hjälp med det. T ex så hjälper jag ibland honom att klara banor  i "zombie-spelet" innan vi går till dagis. Jag får investera 5-10 minuter av min tid, för att få med mig en glad kille istället för en arg och frustrerad. Maken funkar likadant: När han t ex inte hittar det han ska ha med sig, när han ska iväg. Jag är en bra sakletare, och brukar bita mig i läppen och hjälpa honom, fastän jag själv kanske är stressad och har flera andra saker att tänka på.
  • Lillebror mår dåligt om han inte blir lyssnad på, vid rätt tillfälle, med saker som mest är viktiga för honom själv. Som datorspel, hans specialintresse. Det är lätt att man lyssnar med ett halvt öra, eftersom man har mycket annat på gång och inte tycker att plantorna i zombie-spelet är viktiga, och bara hummar med. Men vad är viktigare än att lyssna på sitt barn egentligen? Maken funkar likadant med sina intressen... Det är känsligt för dem, och de förväntar sig minst en intresserad kommentar tillbaka. Att humma eller hålla med duger inte.
Jag är övertygad om att detta har gjort lillebror tryggare. Han får vara som han är och vi lyssnar på honom, utan att köra över honom och tvinga honom. Han känner att hans åsikter är viktiga för oss, och vi förstår hans känslor. Jag ser skillnaden i hans små ögon. Och han kramar mig mer och är allmänt goare mot alla här hemma.

Och självklart är även lillebror en individ. Inte bara en liten kopia av maken. Det måste vi naturligtvis också ha i åtanke. Allt behöver ju inte vara likadant. Det menar jag naturligtvis inte. Det jag menar är att när vi utgår ifrån det, så träffar vi mest rätt från början. Därefter får justera våra strategier utifrån lillebrors unika personlighet.

Modern matteundervisning

Tänk precis efter att jag skrev det där inlägget om datorspel, kom denna artikel i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/lund/larare-far-pris-for-nyskapande-/

Vilken underbar kvinna! Jag hoppas verkligen att Sverige lyssnar på henne.

Undras om hon själv har förstått hur mycket hon hjälper NPF-barnen?

Boktips: När Leo blev uppäten

Ikväll har jag ett boktips som egentligen inte har så mycket med NPF att göra, mer än att lillebror älskar boken. Jag tipsar, eftersom jag tänker att det kanske är fler barn med NPF, som tycker att den är rolig.

Det var dagisfröknarna som gjorde mig uppmärksam på att han älskade denna bok, som de hade lånat på biblioteket. Ärligt så hade jag själv nog själv aldrig varken lånat eller köpt den med tanke på titeln: När Leo blev uppäten. 

Och det är ju en smått markabel historia. Leo och hans syster är ute och cyklar och så blir Leo uppäten av en glufsare, som i sin tur bli uppäten av ett annat hitte-på-djur, osv. Tills 5 djur har ätit upp varandra + Leo. De ligger alltså i varandras magar och det får man också se hur det ser ut. Leo och djuren lever dock fortfarande eftersom de slukade varandra hela. Och sagan har ett lyckligt slut, när storasystern klättrar in och räddar Leo med en magisk groda som gör att alla hickar och rapar ut varandra.

Jag har funderat på vad som gör att lillebror älskar den här boken. Är det på grund av repetitionen? Det bisarra? Att de ligger i varandras magar? Eller för att den tränar hans arbetsminne? Det hela är ju en kedja av händelser, som han tycker är kul att prata om och minnas. "Vilket djur kom sen?" pratar vi mycket om.

Något han inte tänkt på, men som jag visade honom, var att storasystern gjorde om sin cykel till att kunna flyga, cykla på och under vattnet, samt klättra i berg. Han älskar ju teknik och konstruktioner, så detta var en häftig detalj i boken.

Ur genusperspektiv är boken rätt så bra. Det är  som sagt storasystern som gör det mesta av jobbet och konstruerar om cykeln. Det finns inte jättemånga barnböcker med tjejer som konstruerar, så detta uppskattar jag. Men det känns lite fånigt att hon ska tacka Leo, när han skrämt iväg djuren på slutet? Men, men, jag ska inte vara petig.....

Lillebror fick förresten boken, när han hade fått 5 guldstjärnor. (Vi belönar extra bra beteenden i efterhand med guldstjärnor. Det kan vara vad som helst som vi vill lyfta fram som extra bra. Vi förhandlar aldrig om dem eller gör upp i förväg vad vi vill de ska prestera. Då blir guldstjärnor bara ytterligare något att tjata och bråka om. Nej, guldstjärnor ska komma som en trevlig överraskning, efteråt.)

onsdag 21 november 2012

TEMA: Skola/förskola efter utredning

Sönerna har båda det jättebra, tack vare att vi har utrett dem och tack vare bra personal. Dagis och skola jobbar aktivt med att förstå deras speciella behov och förbättra för dem. Något som gett resultat, som inte låtit vänta på sig: Glada söner som mår jättebra och vill gå till skola och dagis! (Oftast...)

Förresten så har inte ens lillebror någon diagnos än, eftersom vi väntar på resultatet av utredningen. "Varför vänta?" tänkte dagisfröknarna som genast kallade in specialpedagogen. Hon har hjälpt dem med ett antal förbättringar utifrån hur lillebror fungerar. Gått på symptomen alltså. Som en dagisfröken sa: "Oavsett om han får diagnos eller inte, så har han speciella behov." Så klokt tänkt av dem!

Jag har skrivt ett antal blogginlägg om hur skola och dagis gör, när de gör rätt. Jag länkar några av dem och hoppas att ni får inspiration. Allt är inte perfekt, så klart, men man får ha lite tålamod och göra förbättringar efter hand som man kommer på dem. Och hjälpas åt. Att vara ett team kring barnet, där alla slår sina kloka huvuden ihop för att förbättra för barnet. Och där man inte klandrar varandra för barnets beteenden, som är orsaken till diagnosen och som barnet inte kan rå för.

Jag tycker att det är viktigt att man har förståelse för att NPF är svårt för skol- och dagispersonal. Visst ska de kunna det, men sån är tyvärr inte verkligheten..... Att ta hand om NPF-barn är  ofta oerhört svårt för oss föräldrar, som ändå har lärt oss hur de fungerar under lång tid. Om detta är svårt för oss - hur svårt ska det då inte vara för de som i bästa fall fått några timmars undervisning om NPF? De gör sitt bästa, de med..... Jag sitter med i föräldraföreningen, för att på lång sikt kunna lära rektorn, pedagoger och övrig skolpersonal hur NPF-barn fungerar och vad de behöver. Jag ser det som väl investerad tid och är glad att jag hinner och orkar.

Nedan finns mina blogginlägg. Här (på facebook) hittar ni inlägg på samma tema av andra bloggare.

--------------------------------------------------------
Om M som är 8 år och har högfungernade autism (Aspergers) och ADHD

Allmänt i skolan:
Föredömlig skolstart till andra klass
Om hur Ms resurs från dagis fick följa med till skolan och har lärt upp de andra
Ett långt inlägg om hur en bra resurs ska vara

Sen lite tips på hur man kan göra för att göra rätt för skolbarnen. Ms skola har gjort flera av dessa saker redan innan M började på skolan:
En skola för alla - enkla förbättringar som gör skillnad

Sen angående några detaljer som har stor betydelse för M:
M får ha tuggummi i skolan som hjälpmedel
Finmotorikproblem: M får skriva åttor på sitt vis

M hade mycket problem med att bajsa i skolan. Jag var där och såg förbättringar. Skolan gick med på samtliga förslag jag kom med! (Men riktigt alla behövdes inte.)
Han kan verkligen inte bajsa i skolan

Nåt som fortfarande inte är bra i skolan, men jag tänker försöka få personalen att förstå på sikt är att ordningsreglerna är diskriminerande mot alla med NPF.
Ordningsregler i skolan

Så här pratade jag med M om ordningreglerna:
Vår genomgång av ordningsreglerna

 --------------------------------------------------------

Om lillebror som snart fyller 5 år och har många drag av NPF. Eventuellt får han minst en diagnos i december.

Dagis förbättrar för lillebror
Räkna till 100 på dagis, för hyperaktivitet i sinne och kropp
Surfplatta på dagis
Lekar med tydliga regler
Toalett-pictogram

tisdag 20 november 2012

En tandläkare som gör rätt!

Idag var M och lagade ett hål i en tand. Han har det lite för tätt mellan mjölktänderna i överkäken. På samma ställe både på vänster och höger sida. Det har förmodligen suttit mat där, som gjort 4 små hål i mellanrummen.

Jag kan erkänna att jag inte alls hade koll på hur det skulle gå hos tandläkaren. Dels har jag ju aldrig lagat en tand själv. Inte på riktigt i alla fall. Bara borrat pyttelite i en visdomstand och jag kände det knappt. Och M har inte heller gjort det tidigare. Lägg då till att tandläkaren inte vet så mycket om autism. Jag hade inte skickat henne någon beskrivning av hur M funkar och vad M behöver. Jag har hört att andra gjort det, men att det ändå inte blivit bra. Att personalen inte läst detta ändå. Det hade förstås kanske varit värt ett försök, om jag nu hade haft några förkunskaper eller föraningar.

Jag gick och hämtade M i skolan 15 minuter innan vi skulle vara där. Han hade själv sagt att han inte ville veta i god tid, utan hellre samma dag. Han blev ledsen och orolig när jag berättade och grät hela vägen till tandläkaren. Tur att det ligger nära....

Väl inne hos tandläkaren och tandsköterskan så märktes det att han var rätt upprörd. Jag visste faktiskt inte själv vad jag skulle göra för att hjälpa till. Jag hade försökt med logiska argument, men M var i det tillstånd då han mestadels kopplat ur öronen och bara upprepar samma oroliga frågor.

Som väl var hade vi hamnat hos två proffs. De tog över och gjorde det kanonbra. Jag märkte snart att jag inte tillförde situationen så mycket. Jag fick öva mig att vara tyst, vilket var både ovant och svårt för mig. Men jag märkte att mina kommentarer inte hjälpte, utan snarare störde deras arbete. Det blev lite rörigt när vi var 3 som svarade på frågorna.... Så jag satt tyst och lutade mig tillbaka och försökte få lite vila "i det lilla". Flera av er kan säkert tänka er hur konstigt detta kändes. Efter att jag fört Ms talan i 8 år och i princip alltid kunnat bidraga med något som hjälpt situationen, så gör jag det reflexmässigt. Nu var jag överflödig. Och det gjorde mig inte ett enda dugg, så klart. Tvärt om! :)

De lugnade M genom att själva vara lugna och tålmodigt svara på hans frågor. De märkte vad som oroade honom. Och försäkrade honom att det inte skulle göra ont, med två änglars tålamod. Han lugnade sig och satte sig i stolen. Då tog tandläkaren fram ett par solglasögon. "Jag minns att du inte gillar lampan." sa hon.

M började prata om borren. Då visade hon honom verktygen som blåser rent med luft och vatten och berättade att tanden hade blivit lite smutsig och att hon bara skulle göra rent den. Han lugnade sig, men frågade efter borren. Då visade hon "Supertandborsten 1" som var långsam och "Supertandborsten 2" som var lite snabbare. Ettan fick han känna på med nageln. "Vissa kallar dem borrar. Vi kallar dem för supertandborstar." sa hon. Snacka om att jag kände mig dum..... Varför har vi nämnt ordet borr i detta sammanhang över huvud taget? M har ju tänkt på pappas borrar i garaget. De är ju rätt stora. Vi har förstås sagt att det är mycket mindre, men det har inte gått fram. Inte så psykologiskt..... Men, men man gör inte alltid rätt i detta liv.....

Tandläkaren blåste rent mellan tänderna och därefter fick M välja "supertandborste". Han valde den långsamma. Tandläkaren förklarade att hon skulle borra i 2 sekunder (på 1 och 2) och sen pausa i 8 sekunder (på 3 till 10). Därefter skulle han få berätta hur det kändes. Det gick bra, men han sa att det gjorde ont. Då fick han välja om de skulle göra färdigt snabbt eller om han skulle få något som gjorde att tandköttet somnade så att det inte kändes. Han valde det senare och fick någon slags bedövningsgel. Därefter gick det bra.

Sammanfattat: Mycket tydligt och bra! Oh han fick själv kontrollera vad som hände.

När de skulle fylla i hålet, så jämförde de med när man bakar kakor hemma i en kakform. Han behövde en form i munnen och så hade de en maskin som gjorde degen. Det gick också jättebra.

Efteråt berömde jag dem och tackade så mycket. När folk gör rätt, förtjänar de att få veta det. De berättade att de alltid jämför med saker som barnen kan relatera till.

På väg ut hittade M två saker i presentlådan. Den ena fick vänta på honom, tills nästan gång. Han ska ju dit igen och borra de två hål som är kvar..... Större hål.... De börjar alltid med det hål som känns minst, för att barnen ska vänja sig. Fast tandläkaren sa att de ska gå direkt på bedövningen då. Inte testa utan.

måndag 19 november 2012

Många fördelar med datorspel

Sedan en tid tillbaka har M och lillebror fastnat i datorspel. Först spelet Rayman Origins och nu senast Plants vs Zombies.

Rayman är ett spel där man spelar i lag. Okej man kan spela för sig själv, men då är det betydligt svårare. Visst konkurrerar man om poängen, men samarbetet är viktigare om man ska klara en bana, dvs ta sig i mål. När man skadar sig blir man en bubbla, som andra spelare kan smocka, för att rädda tillbaka en i spelet. Det gäller alltså att rädda de andra spelarna, så att de senare kan rädda tillbaka en själv. Om man inte har "fusket" förstås, som gör att man inte kan dö. Fusket kan vara nog så pedagogiskt, eftersom ett barn kan träna på banorna, utan att dö hela tiden och bli frustrerad.

I Plants vs Zombies ska man plantera ut olika växter i trädgården för att skydda sig mot zombies, som förstör och äter upp växterna för att komma in till ens hjärna. Det kan låta lite otäckt, men vi har inte märkt att någon av dem drömt mardrömmar om detta faktiskt. Växterna har lite olika funktioner och man måste vara lite taktisk om man ska klara banorna. Killarna tycker att spelet är så kul och brukar prata om de olika plantorna. Ärt-skjutaren är särskilt populär just nu. Och det finns även ett fusk för detta spel, som gör att man får obegränsat med pengar och kan placera ut nästan obegränsat med växter.

Vi har förstås tyckt, som många andra föräldrar, att de spelat lite väl mycket. Att de är små och borde leka lite mer. Men samtidigt finns många fördelar. Jag listar alla jag kan komma på i punktform, fastän jag var inne på det lite ovan.
  • Killarna har ett gemensamt intresse och något att prata med varandra om.
  • De lär sig taktik och att hjälpa varandra. Att dela med sig av kunskap och lär sig berömma varandra när den andre klarat en svår bana.
  • De lär sig vad som är socialt accepterat. Man ska t ex inte smocka medspelarna i Rayman bara för att man själv tycker att det är kul och för att gubben ser fånig ut.....
  • Det blir något som man kan vara bra på inför kompisarna. Lillebror är väldigt duktig på datorspel och brukar få visa kompisarna hur man gör på dagis Ipad. Han får självförtroende och en naturlig del i det sociala.
  • Jag vet inte om det är bevisat att det tränar upp arbetsminnet, men det är i alla fall inget negativt. Ms läkare i autismteamet tipsade om vanliga datorspel, när jag frågade efter arbetsminnesträning. Det är ju bra att minnas vilka faror som lurar härnäst i Rayman, och vilka saker man ska hoppa på för att klara sig.
  • Man tränar upp sin tankeförmåga och finmotoriken. Okej, detta är inget som är bevisat heller, vad jag vet. Men borde det inte vara så? När en stor våg av zombies närmar sig, gäller det att vara snabb i huvud och fingrar, och kunna placera ut växter på olika ställen och hålla koll på de olika zombiesarna.
  • Man kan även hitta filmer på YouTube när andra spelar. Och ren underhållning, som det vi hittade ikväll när de olika plantorna är med på audition för att sjunga spelets låt, men misslyckas.
  • Sist men inte minst, så ger det trötta NPF-föräldrar lite avlastning.....

Som en parentes kan jag nämna att Bo Hejlskov Elvén menar att spelet War of Warcraft, som finns för äldre barn och ungdomar, är socialt eftersom man spelar med andra människor. Man måste sköta sina sociala kontakter för att bli bra på spelet. I sin bok "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder" skriver han om en hemmasittare med NPF, som fastnat i detta spel, men som sen helt plötsligt ger sig ut i riktiga världen tillsammans med en tjej som han träffat genom spelet. Vilken fin historia!

lördag 17 november 2012

Stress vid NPF

Jag har nämnt Bo Hejlskov Elvéns bok Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder tidigare. Den förtjänar att nämnas igen. Och igen. Så bra är den. Jag önskar att jag hade läst den för länge sen.

Boken förklarar verkligen hur mina barn funkar och varför. Och hur jag bör bemöta dem. Visserligen är boken skriven utifrån Bos yrkeserfarenhet med barn och vuxna, ofta med svårare problem än vad som finns i den här familjen. Men det är enkelt att "översätta" problemen och förklaringarna till den här familjen.

Bos förklaring av stress vid NPF stämmer mycket bra på maken. Han upplever en enorm stress så fort barnen lever runt. Alla intryck trillar på honom och han kan inte stänga av störande ljud. Maken ser alla faror och tänker automatiskt på allt som kan hända barnen. Han kan inte stänga av dessa tankar. Lägg då till att han lever med kronisk smärta, som ytterligare belastar honom och gör att han sover dåligt. Sammanfattat så är stressen konstant hög för maken.

Jag har sedan tidigare fattat att jag måste ta bort krav och press på maken, för att få ner hans stressnivå. Att han måste få vila sig med sina specialintressen. Det var när jag slutade lyssna på omgivningen och började lyssna på mig själv och på maken, som jag förstod.

De råd man får av välmenande släktingar och vänner är ofta: "Men han får skärpa sig!" och "Ställ krav!" samt "Sätt gränser!". Släktingarna och vännerna vet inte att han redan har skärpt sig så mycket, att han inte klarar mer. Lyssnar man på dessa råd, så kommer man att öka på pressen. Och då blir det ännu värre. Och man får nya råd från vänner och släktingar som fortfarande inte förstår.... En ond cirkel är igång, och i värsta fall slutar det med skilsmässa.

De är extremt jättefarligt att komma med sådana råd. Jag vet av erfarenhet.... När alla runt omkring en säger samma saker, så slutar man lyssna på sin partner och sig själv. Man börjar inbilla sig att det är en själv eller kärleken det är fel på och att alla runt omkring en har rätt. Det är oerhört sårande. Råd som innebär att att någon är tramsig eller lat och "bara" behöver skärpa sig, är inte särskilt konstruktiva. Återigen: De flesta människor gör så gott de kan.

Då är det betydligt bättre att hjälpa den som ber om råd att komma på VARFÖR det är så där. Varför kommer han inte upp på mornarna? Varför avskärmar han sig genom att gå undan hemma och/eller sticka iväg på sina intressen? Varför får han utbrott över småsaker? Och hur kan miljön ändras för att han ska må bättre? Vad kan familjen göra? Det finns ju mycket man kan göra, som att öka strukturen i familjen. Tillåta att han/hon går undan. Bara att man förstår varför, sänker pressen på alla inblandade. Jag ska faktiskt läsa om Bos bok för att kolla så jag inte missat något värdefullt tips. Speciellt beskrivningen av varningstecken var bra.

Jag hade önskat att alla par som nyligen fått ett barn eller en vuxen diagnostiserad med NPF, skulle få  lyssna på Bo när han föreläser. Eller varför inte alla människor? Alla känner vi människor med NPF. Alla möter vi dem i samhället. Alla borde vi veta hur vi ska bemöta dem. Politiker, lärare, poliser, kassörskor, vårdpersonal med flera.

fredag 16 november 2012

Snurran på dagis

I veckan läste jag boken "Snurran på dagis" för lillebror och lillasyster. Den boken var som "handen i handsken" på de två, som bråkar och slåss som katt och råtta här hemma. Lillebror har lätt för att ta till våld även på dagis, när det blir ett missförstånd mellan honom och någon dagiskompis. Han är aldrig obevakad, av denna anledning. Personalen är alltid med och hjälper honom med kommunikationen och avvärjer konflikter. Och skyddar de andra barnen.

I alla fall: Boken handlar om två katter som bråkar om leksaker och slåss. De häller sand i ögonen på varandra och vill absolut inte leka med varandra, fastän de egentligen är bästa kompisar. Det låter kanske lite brutalt, men jag tycker att boken är fint gjord. Teckningarna är tydliga, med mycket svart-vitt och lite färg. Bilderna är en bra utgångspunkt att prata med barnen om hur de olika katterna känner och vems tur det är att ha den nya hinken, osv. Med andra ord en bra utgångspunkt för att öva mentalisering, det vill säga att försöka resonera sig fram till hur motparten känner vid en konflikt.

Småttingarna följde boken med spänning och vi pratade om hur katterna skulle gjort istället. Turats om, förklarat och varit snälla mot varandra. Och absolut inte kastat sand, för det leder bara till att båda två får sand i ögonen.

Det jag tycker var lite negativt med boken, är att texten är skriven i första person, det vill säga jag-form. Jag gjorde om texten till tredje person och kallade katterna vid namn, för småttingarna hade inte förstått annars. Och så pratade vi mycket kring bilderna naturligtvis. Det gör vi alltid när vi läser saga.

Naturligtvis blev katterna sams på slutet. Och kom på att en av dem kunde ha den nya spaden, och den andre den nya hinken.

fredag 9 november 2012

Tema: Respekt/Integritet

Då var det dags för ett temainlägg igen. Jag tror och hoppas att jag respekterar de flesta andra människor. Jag har verkligen tagit till mig det Ross Greene säger:

"Kids do well if they can."

Eller på svenska, även innefattande oss vuxna:

"Människor gör det riktiga om de kan."

Det betyder alltså att om någon:
* Skriker
* Har barn som slår andra barn
* Har glömt skicka med sitt barn gympapåsen, igen...
* Är apatisk och inte verkar bry sig om något
så beror det INTE på att det är en lat och/eller kass människa, vi har att göra med. Det finns en brist eller svårighet på något sätt. En förklaring, som inte är att det är en lat och/eller kass människa vi har att göra med. Varför drar vi den slutsatsen om andra människor så ofta, förresten? Och varför delar vi in människor i bra och dåliga? ("Den rektorn, hon är bra.") Är inte de flesta av oss någonstans emellan? Eller alla bra, för att vi faktiskt gör det riktiga om vi kan. Vi gör vårt bästa.

Om man kommer till insikt om att de flesta människor trots allt gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, så kommer respekten för andra människor automatiskt.

Jag glömmer aldrig när jag satt öga mot öga med en mamma som inte vågade visa sig på dotterns skola, på grund av dotterns beteende. Hon upplevde att de andra föräldrarna hatade henne och dottern. Där satt hon framför mig och grät för att dottern skar sig, så fort de hade haft en konflikt. Hur gör man för att förbättra situationen i det läget? Är då prioriteten att uppfostra dottern att bete sig bättre i skolan, eller något annat? Och det har hon garanterat redan försökt med under alla dessa år, eller hur?!

Den här mamman behövde så väl förståelse för att hon gör sitt bästa. Vem hade inte gjort det, i det läget? Blickarna från de andra föräldrarna, blir ju verkligen sten på börda. Vad gör det med denna kvinna? Jag såg henne som sagt i ögonen. Det jag såg där kommer jag aldrig att glömma.....

Vad ser folk när de ser mig? Många ser nog en uttröttad mamma som gör allt för sin familj. Andra kanske ser en apatisk mamma, som inte verkar bry sig om att hennes barn biter andra barn? Eller undrar varför M går i vanlig skola och inte i en särskola. Är det för att föräldrarna är bekväma? (Vi bor granne med skolan.) Och får verkligen lillasyster någon uppmärksamhet? Killarna tar ju så stor plats. Det är ju förresten det enda mamman pratar om: Autism och ADHD. Lillasyster då? Har hon glömt henne? Det verkar nästan som att hon älskar killarna mer.

Ja, jag har fler exempel att skriva, men avstår. Jag tror ni förstår poängen. Jag önskar att vi alla kunde SLUTA att tänka vidare med sådana här tankar. Kanske har vi mycket att lära av de som har NPF, och som har svårt att tänka vidare i så här många led. Kanske är det bättre att inte tänka vidare?! Till exempel att stanna vid ursprungsinformationen: "Jaha, Hugo har ingen gympapåse med sig idag igen." Och sen tänka lite ödmjukt att om Hugo och hans föräldrar hade haft förmågan att komma ihåg den, så hade de gjort det. Samt att tänka på hur vi ska vi hjälpa Hugo och hans föräldrar att komma ihåg den i framtiden? De kanske bara behöver ett enkelt tips, som att skriva upp "Gympa" som ett återkommande alarm i en mobiltelefon, som ringer vid lämplig tidpunkt. Kanske vågar man skriva det i veckobrevet, som veckans tips så ingen behöver känna sig utpekad?

"Veckans tips: Skriv in återkommande aktiviteter som gympapåse och läsläxa med återkommande alarm i era mobiltelefoner, så minskar risken att ni glömmer skicka med barnen rätt saker."

På denna facebooksida, kan ni hitta fler blogginlägg om veckans tema.

onsdag 7 november 2012

Obalans och inflexibilitet

För närvarande läser jag Bo Hejlskov Elvéns bok "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder". Fråga mig inte varför jag läser den först nu..... Den är verkligt bra!

En sak jag läste igår som fångade mitt intresse, var att inflexibla barn ofta har problem vid obalans. Att de måste jämna ut obalansen.

Det stämmer in bra på lillebror. Om M gör något mot honom, så bara måste lillebror puckla på M. Det spelar ingen roll om vi vuxna medlat och förklarat och allt verkar vara bra igen. När lillebror får chansen nästa gång, så smockar han ändå till M. Det har varit totalt ologiskt för mig, och rätt frustrerande. Jag som verkligen gör mitt bästa för att ta irritationen av honom. Men nu vet jag. Lillebror bara mååååste jämna ut obalansen ändå.

Är det då inget jag kan påverka? Jodå, står det i boken. Det finns två sätt att utjämna en obalans. Tänk er en vågskål, där man antingen kan lägga i något i den ena skålen, eller ta bort något från den andre. Det andra sättet är att ge lillebror något extra. En muta. T ex att bara han får följa med maken ut i garaget och göra något spännande.

Maken hade förstås en invändning mot detta: "Nästa gång det händer, kommer lillebror att ge M dubbelt med stryk."

Maken har väldigt lätt att relatera till detta. Han känner igen sig: "Don't get mad - get even!" brukar han säga. Nu förstår jag varför.

Jag funkar inte alls så. Jag har inget hämndbegär, utan vill bara ha upprättelse. Har det blivit bra, så har det. Då finns inget behov av att hämnas. Och det skulle bara få mig att må dåligt igen.

Märkligt hur olika man kan vara. Fast jag tänker att mitt sätt, även är ett sätt att uppnå balans.

Mösskepsen, fulladdad med positiv energi

Lillebror har haft en gul keps på sig, både inne och ute, under det varma halvåret. Han är känslig för solljus och starka lampor. Nu vill han fortfarande ha den på sig ute, fastän det är kallt.

Han känner inte riktigt när han är för varm eller för kall. Han kan gå med fleecetröja på sig inne och bli helt svettig. Man måste ofta påminna honom att ta av den. När vi ska hem från dagis, vill han inte ha overallen på sig, eftersom han inte kan springa lika fort i den. Så han springer hem i fleecetröjan och kepsen, fastän det är kallt. Som tur är, har vi bara 300 meter hem....

Känsligheten för solljuset, som ju även finns på vintern, bör tas på allvar. Så jag har köpt en mösskeps till honom. Ni vet en mössa med en liten skärm på. Tyvärr fick jag den inte på honom. Han vägrade och krävde den vanliga kepsen.

Så en solig, kall dag hittade en dagisfröken mösskepsen i facket och laddade den riktigt ordenligt med positiv energi:

"Nämen oj! Har du en sån fiffig mössa, som är en keps också?! BÅDE en mössa och en keps! Wow!"

Och så pratade de om hur häftig den var en liten stund. Lillebror fick ett stort leende från öra till öra och hade den på sig under hela utevistelsen.

Hans dagisfröken lyckades alltså med konststycket som jag fortfarande inte lyckats med: Att ladda mösskepsen med tillräckligt med positiv energi, för att han skulle låta den vanliga kepsen vara.

Att ladda saker med positiv energi, var något som ingick i Strategi-kursen (om ADHD) som jag gick förra hösten. Och det berättade jag också för hans fröken. Men självklart funkar detta knep på alla barn. Och ibland även på oss vuxna.....

"Allt går att sälja med mördande reklam: Kom och köp konserverad gröt!"

Lekar med tydliga regler

Ibland har lillebror resurstid på dagis. Det går till så att han är ensam med en fröken och ett eller två andra barn. Tanken är att han ska lära sig umgås med de andra barnen på ett utvecklande sätt, och samtidigt få lite lugn och ro. Han blir ju trött av för många intryck. Det verkar fungera himla bra!

Igår hade han lekt Bockarna Bruse med två kompisar, på sin resurstid. Specialpedagogen som handleder fröknarna hade tipsat dem om att använda välkända lekar, med tydliga regler.

Det hade gått jättebra. Och valet var speciellt bra eftersom jag och barnen har lekt den leken och sjungit sången flera gånger. (Den passar ju bra när man har 3 barn.) Men det visste inte fröknarna om. Det var ett lyckokast.

Först hade lillebror velat vara mellanboken, mellanbarn som han är. Han har nästan alltid varit mellanbocken här hemma. Men han hade även varit stora bocken. Ni vet den som får stånga trollet ner i ån.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på rätt pedagogik, som alla vinner på. Och det funkar. Lillebror hade varit glad hela tiden. Han vill ju leka med de andra barnen, och förstå sig på lekreglerna. Och de andra barnen hade så klart också kul.

tisdag 6 november 2012

Var jag hittar min energi

I en kommentar till mitt förra inlägg fick jag frågan var jag hittar min energi. Jag tänkte försöka svara på den här i punktform. Jag har rätt många olika strategier, som alla samverkar till att hushålla med energin och hitta ny. Inte för att jag alltid är på topp för det. Jag tappar också tålamodet ibland och skriker åt mina barn. Tyvärr. Jag är ju inte mer än människa jag också. Och det hjälper inte att man vet saker i teorin, när tålamodet tagit slut. (Man ska helst gå undan INNAN man tappar kontrollen över sig själv och beter sig illa.)

Nedanstående är en blandning över mer och mindre bevisade saker man kan göra. Detta är vad jag tror på, för min del, och som jag testat mig fram till. Se det som inspiration att hitta vad som funkar för dig. Inte som ett facit! Vi är alla olika.


Ta hand om kroppen

* Jag är väldigt noga med vad jag stoppar i mig. Jag äter inte: Strösocker, gluten, mjölkprodukter, rött kött, mat med tillsatser i. Jag dricker aldrig läsk eller juice numera, utan bara vatten (och tyvärr alldeles för mycket kaffe). Nu senast slutade jag med allt som innehåller stora mängder fruktsocker eftersom det är skadligt och beroendeframkallande, se här. På det hela taget äter jag inte mat med en massa tillsatser, som sägs stressa kroppen. Jag har däremot lättat upp på min LCHF. Jag är inte längre rädd för stärkelse eftersom glukos är "livets energi" och hjärnans bränsle, och det enligt filmen mest är fruktsocker som ger åderförkalkning. Jag känner att jag är mycket piggare i huvud och kropp nu när jag återigen äter potatis och ris. Och jag är mjukare i kroppen nu när jag inte dricker en massa juice dagarna i ända. (Ja, jag var beroende!) Stor skillnad faktiskt. Och när man inte äter mjölkprodukter är det rätt svårt att hålla en högfettdiet. Jag äter mycket grönsaker, ägg och en del fet fisk som lax och makrill. Jag äter inte så mycket frukt, eftersom jag bara tål citrusfrukter i rå form.

* Jag äter en del vitaminstillskott. Sen jag börjat med D-vitamin är jag nästan alltid glad. Googla om D-vitamin om ni känner er höstdeppiga!

* Jag har haft en del fysiska symptom. Ont i kroppen på olika ställen. Detta löstes till största delen när jag gick till en duktig sjukgymnast som såg helheten med mina problem. Det var en erfaren OMT-sjukgymnast.

* Jag går runt i bekväma innetofflor som skonar kroppen och gör att jag kan springa snabbare på vårt annars rätt hala golv.

* Jag styrketränar lite grann när jag hinner OCH har sovit bra. Har jag sovit dåligt, skippar jag träningen med gott samvete. Då anser jag att min kropp behöver vila istället.

* Jag försöker lyssna på kroppen. Signalerar den vila, så försöker jag att sätta mig ner eller ta det lugnare.

* Jag gosar mycket med barnen, mest hela tiden. Det ger dem och mig bra hormoner i kroppen.

* Jag unnar mig massage en gång i månaden.


Knep för en god sömn

* Innan jag lägger mig så stretchar jag ut spända muskler, enligt tips från min sjukgymnast. Annars är de spända hela natten och musklerna får inte vila.

* Jag äter något lätt innan jag lägger mig. Inte en brakmåltid, men jag ser till att vara mätt. Om blodsockret dimper under natten sover man sämre och lättare. Kroppen signalerar att det är dags att vakna och äta, och det påverkar så klart sömnen negativt.

* Jag sover mellan lillebror och lillasyster, dvs en på varje sida. Jag sover som allra bäst, när jag har koll på dem och kan lägga på dem täcket, om de har sparkat av det i sömnen och vaknar och fryser.

* Jag har kvalsterskydd i sängen. Jag vet inte om jag är allergisk, men jag får ofta täppt näsa när jag ligger ner. Det skadar inte i alla fall. (Vi har det i samtliga sängar på grund av makens och Ms kvalsterallergi.)

* Jag läser en stund precis innan jag ska somna. Om jag är minsta orolig eller ledsen, så läser jag lite till, tills jag är lugn. Jag har upptäckt att det blir effektivare sömn när jag gör så, än när jag tvingar mig i säng om jag inte mår bra mentalt.

* Nu när jag äter bättre så klarar jag mig på betydligt mindre sömn: 6-7 timmar mot tidigare 8-9 timmar. Kan det vara att kroppen har mindre 'skräp" att kämpa med?


Tankeknep

* Jag har nog med mig en god självkänsla sen min barndom och ungdom. Jag är ju NT och har inte haft några problem i livet egentligen, tills jag fick M. Så jag känner inte att allt det här beror på någon brist hos mig. (Och det gör det ju inte för er andra heller.) Jag är inte så hård mot mig själv, utan tvärt om förlåtande och går vidare. Har barnen glömt och är glada - varför ska jag älta dåliga saker? Och jag vet att jag gör mitt bästa. En klapp på axeln förtjänar jag oftast! (Och ni med!)

* Jag letar positiva saker med det mesta.  Jag bevarar den positiva känslan av allt som är positivt så länge jag kan. Och jag använder humor. Om det hänt något roligt, eller någon sagt något kul, så skriver jag det i min status på facebook. Att dela det med vännerna, gör att den positiva känslan förstärks och förlängs.

* Jag försöker att ha något positivt att tänka på som jag ska göra i framtiden. Vad som helst, som får mig att lyfta blicken! Och jag tänker på allt positivt som hänt på sistone. Allt jag har att vara tacksam för. "Tacksamhetslistor" som man använder i mindfulness.

* Jag tar inte ut "förluster" i förskott. Jag intalar mig att det kommer gå bra. Gör det inte det, så får jag ta tag i det DÅ. Oro = energidränage.

* Jag använder den här bloggen till att varva ner. När jag samlat tankarna och fått ut dem, så blir jag så lugn. Tom i huvudet. Jag vet att tankarna finns kvar, nedskrivna för mig att återkomma till om jag glömmer under natten. Och att alla ni läser, och kanske kommenterar. Det gör mig så lugn. :)


Relationstips

* När maken är på dåligt humör, så håller jag tyst numera. Jag ger ingen näring åt elden. Då blir han glad snabbare och vi slösar ingen energi på att bråka. Däremot tillåter jag mig att tänka precis vad som helst.... Jag tänker ut precis vad jag vill säga till honom i det ögonblicket, men väntar. När vi båda lugnat ner oss och han (oftast) spontant bett om ursäkt, är det sällan jag har lust att säga det jag tänkte..... (Han gör nog likadant mot mig förresten.)

* Jag påminner mig om att han är trött och ofta sjuk. Att han gör så gott han kan med sin ork. Jag försöker se allt han faktiskt gör, istället för det han inte gör. Och tackar honom för det han gör, även om jag tycker att jag egentligen gjort mer. Det har lett till att han är gladare och spontant gör mer, när han orkar och mår bra i kroppen. (Vi vet inte ännu varför han är så trött, men vi får se. Han har precis slutat snusa. Kanske blir det bättre?) Och jag är tacksam för att jag är frisk och relativt energisk.

måndag 5 november 2012

Husrenovering och småbarnsår

Ikväll valde jag egentligen att låta datorn vara avstängd och rensa ut gamla tidningar. Men jag kan ändå inte motstå att skriva ett blogginlägg. De tidningar jag rensade ut var en faslig massa gratistidningar - de flesta med heminredningstips.

Man ska ha nya fönster, utekök, walk-in-closet, modernt badrum, matchande kuddar i vardagsrummet, en röd tråd i hemmet, gärna loppisfynd som man fräschat upp tillsammans med det stilrena, spottar, nya fönster, tavlor från någon konstnär som är inne och färska blommor på bordet. Osv osv.

Hur nära känner man sig detta liv, när man nätt och jämnt får undan disken på kvällen, viker tvätt klockan 23, städar badrummet 5 minuter innan gästerna kommer (dvs alltför sällan, eftersom man sällan har gäster), det ligger leksaker överallt och vissa saker tydligen helt omotiverat har golvet som förvaringsplats?

Jag har länge tänkt att vi behöver se över ljussättningen här hemma. Maken tycker att vi behöver fler lysrör, helst i varje rum..... Barnen tycker mest att lampor är leksaker. *Tända, släcka, tända, släcka....* Och gärna peta på och skruva isär. Alltså har det blivit lite stiljte med det här med lampinköpen.

Och tavlor petas och sparkas ner, av flit eller misstag. Eller skvätts vattenfärg på. Barnen kan ju få dem i huvudet. Bättre att inte ha så många och lätta ramar. Absolut inte med äkta glas. (Vi har testat det, och den blev inte långvarig....)

Vissa av fönstren borde vi byta, men det är ju så himla dyrt. Och då måste man läsa på noga och hitta en hantverkare som någon rekommenderar, alternativt läsa på om vederbörande. Samt läsa på hur man skriver kontrakt. När ska man hinna det? I inredningstidningar läser man om u-värde och hur bättre klimatet blir inne och att det sparar miljön. Fast det sliter ju på miljön att göra de nya fönstren också, transportera dem, sätta upp dem samt jobba ihop pengar till dem..... Kanske ska jag leta upp några gamla gardiner och hänga för nu på vinterhalvåret? Gardiner som jag inte hunnit/orkat sätta upp någonstans i hela huset. OM jag hittar gardinstängerna vi köpte för flera år sen..... De ligger nog på vinden tillsammans med en massa annat. Städa vinden först behövs nog, om vi ska komma in där och leta.

Badrummen hade jag gärna bytt, speciellt som det är en spricka i våtmattan på ett av dem. Inte bra, men hela huset är i alla fall i betong, så lite fukt tål det. Och så spolar vi självklart inte vatten där det är hål. Ungarna älskar den aprikos-blommiga våtmattan och kommer bli jättearga om vi byter ut den. "Då målar jag blommor" på väggen, säger M. Jag tror honom. Risken finns. Jag har hört om barn som målat ett nytt vitt badrum i gladare färger. Och det är bläck på flera ställen bland de aprikosa blommorna. Skyldig person är hittills okänd, men klottret är i lillasysters höjd. Vi bytte i alla fall badrumsskåp. Ett nytt badrum kostar ca 70-100 tusen i bästa fall. Inte så farligt mycket, tänkte jag först. Sen kom jag på att jag måste betala det med alla pengar som är över när bolånet, elen, maten, bilen etc är betald. Det tar rätt många månader att spara ihop till ett badrum! Många extra dagar och/eller sena eftermiddagar man får jobba istället för att gå hem och träffa sina barn.

Och köket ska vi inte tala om. Vi bor i ett 70-talshus med skåpsluckor som ser ut att höra hemma i ett gammalt lantkök. Inte alls rätt stilmässigt. Och de är benvita i ett annars betydligt vitare kök. Fult om jag ska vara ärlig. Vi har dock vant oss. Stör oss inte längre på det. Och luckorna har både blivit målade  med tusch som inte går bort och pååkta med "Bobby-bilar". Och lådhandtagen har använts som en stege vid flertalet tillfällen när någon liten människa letat efter godsaker. Vi kan investera i nya kökluckor om några år.... I övrigt har vi blaskat över köket med lite vit färg på väggar och tak. Budgetrenovering. Men det var när vi bara hade ett barn. Spisen börjar funka dåligt redan efter 5 år. Tur vi inte köpte en med induktion som var dubbelt så dyr. Hade verkligen man tjänat in de extra 10 tusen kronorna en sådan kostade, i form av några sekunder eller minuters snabbare matlagning? Den ny-gamla får dock hålla ett tag till.

Soffan vi har borde vi verkligen slänga ut. Ett kvalsterbo och passar inte med maken som är kvalsterallergiker. Men när ska vi föräldrar kunna åka och välja en ny utan barn? Det tar ju lite tid att hitta rätt soffa. Numera ligger fleecefiltar och döljer de värsta hålen. Barnen älskar soffan som fortfarande är bekväm och har många fantastiska kuddar man bygga det mesta med. Kuddarna har dock använts som servetter och ska helst inte tvättas.... (Men det har jag gjort i alla fall.)

Jag vet inte om ni förstår vart jag vill komma. Just nu är barnen små. De bryr sig inte om det senaste. De vill ha mamma och pappa. De bryr sig inte heller om saker är rätt skabbiga bara de är kul att leka med. När jag läser alla dessa tidningar, fulla med reklam från hantverkare, så inser man ju vilka som skapat denna inrednings- och renoveringshysteri. Missförstå mig inte. Jag vet att vissa småbarnsföräldrar har detta som intresse och mår bra av det och får energi. Då ska man ju bara köra på. Men vi, resten, som tycker att detta är jobbigt - speciellt under småbarnsåren, måste ju inte haka på! Hur många gör inte det, bara för att man ska? För att "alla andra" gör det? Man kan faktiskt vänta tills barnen bara vill vara med kompisar och spela datorspel....

Och som sagt, om man räknar på det, så inser man att det är rätt mycket man måste jobba för det där fina SPA-badrummet. Vilken småbarnsförälder hinner SPA:a sig förresten? Våra badrum får nog hålla tills de är "slut".

Samma ekonomiska "tänk" gäller även med bil nummer två. Maken tyckte det vore bra med en bil till, men jag sa nej. Den kostar minst 3 arbetsdagars inkomst i månaden. Tre dagar då man kan vara ledig och träffa sina barn istället. Totalt onödigt om man inte behöver två bilar till jobben. Jag cyklar istället och handlar med min cykelvagn. Den kostade 900 kronor i inköp och rymmer en hel kundvagn med mat.

Nu menar jag absolut inte att fördöma någons val. Vi har ju alla olika anledningar till att vi gör saker och olika krav på våra boenden för att må bra. Jag vill bara ge lite nya tankar, som vanligt. Skriv gärna era! :)

torsdag 1 november 2012

Fritid och fritidsaktiviteter

Jag har tänkt mycket på det här med fritid och fritidsaktiviteter. För ett tag sen sa svägerskan angående det eviga skjutsandet till matcher på helgerna: "Man ska välja noga vad man sätter barnen i, när de är små."

Jag vet ju hur jag själv höll på. Jag spelade fotboll, handboll, basket och volleyboll under olika perioder. Det var alltid match på helgen. Jag tyckte i och för sig att det var kul då. Det var så man umgicks med kompisar, istället för på fritids. Jag gick hem direkt när skolan var slut mellan klockan två och tre, eftersom min mamma var hemma. Och det var många som gjorde likadant.

Numera finns det nästan oändligt med fritidsaktiviteter för barn om man bor i en större stad. Och även för de allra minsta: Knatteskutt, mamma-barn-gympa, bollskola, rytmik, mulle och så vidare.

Behöver barnen verkligen det där om de har gymnastik, innebandy, skogsutflykt och sångsamling på dagis? Behöver barnen verkligen åka på fotbollsträning på kvällen, om de varit på fritids till sent in på eftermiddagen? Och räcker det inte med skolgymnastiken? De har ju ändå gympa 2 gånger i veckan. Jag har själv spelat volleyboll i division 1. Vad gav det mig egentligen på lång sikt mer än dåliga knän och axlar? Var det värt tiden? Vad kunde jag gjort istället med min tid?

Okej, nu undantar jag de barn som har ett genuint (special-)intresse av något och själva driver på. Klart att de ska få gå! Det är en helt annan sak. Eller om man som förälder delar ett intresse med sitt barn. Men annars: Ska man leta upp olika aktiviteter som passar ens barn, bara för att man ska? Bara för att alla andra barn har aktiviteter och för att ens barn inte ska hamna utanför? För att man inte ska missa något? Men vad missar man istället, medan man kör runt barnen på olika aktiviteter.....

Finns det kanske en annan väg att gå? Jag tänker: Om vi ska jobba 5 dar i veckan och barnen vara på dagis, skola och fritids större delen av dagen - varför ska vi skjutsa iväg dem på aktiviteter under den lilla tid då vi alla är lediga? Och om våra tre barn har var sin aktivitet under helgen: När ska vi då hinna vara en familj?

Jag tänker att det är två saker som är viktiga för oss på fritiden:
1) Att alla i familjen får möjlighet att gå undan och villa upp sig (de flesta med NPF behöver det för att orka) och
2) Att vi ska vara en familj, det vill säga att vi ska umgås med varandra.

Varför inte gå i skogen allihopa? Familje-mulle? Eller göra andra utflykter. Kanske gå till en närliggande grusplan och spela fotboll, kub eller boccia tillsammans. Eller spela ett familjespel inne, om det är dåligt väder?

Något som vi varit dåliga på i flera år, är att bjuda hem och umgås med kompisar. Det är lite av en sorg för mig. Men när man knappt reder ut vardagen hemma finns sällan orken att bjuda hem folk, eller ens åka hem till någon annan. Det är kanske så mer eller mindre för de flesta under småbarnsåren? Och det är inte heller optimalt att umgås på kvällen. Då hellre träffas under dagtid och gå till en lekplats. Det är så tråkigt att man ses så sällan, men det är kanske något som man får acceptera under småbarnsåren, speciellt om man har barn med NPF? Det blir kanske bättre sen, när barnen är äldre? Man får hoppas att några kompisar finns kvar bara.... Och jag älskar verkligen när kompisar (eller släktingar) bjuder in sig själva hit. Då blir det av! Mer sånt, om någon av er läser detta!

Jag tror att jag har många föreställningar om hur det ska vara, som bara är just det: Föreställningar. Egentligen har vi nog hittat rätt balans för familjen. Det är nog bara att jag ska acceptera -att det är så här vårt familjeliv måste se ut just nu. Man får fråga sig vad som är viktigast och vad som faktiskt får vänta.

Något som verkligen är nödvändigt är att maken får komma iväg en sväng på något intresse en stund, oftast på söndag förmiddag. Annars mår han inte bra. Han klarar inte av barnstressen från fredag eftermiddag till söndag kväll, utan paus.

Och jag har ju mitt bloggande, som får mig att må bra. :)